Jag heter Henny, är 27 år och bor med min fästman i England. Exciting times ahead för nu väntar vi vårt första barn som väntas ploppa ut den 30 oktober 2013!
Tänk att jag är i vecka 12 nu, de är ju helt ofattbart. Det gick väldigt fort när man fick hoppa fram en vecka. Men jag förstår ändå inte hur det kan stämma då jag var helt hundra på när jag hade min ägglossning. Kanske bara är så att jag ätit lite för mycket snask så lillen växt lite för fort haha.
Igår trodde jag att jag kunde känna den röra sig lite därinne. Det kändes som ett litet flicker, eller som små små bubblor därinne. Men det är nog för tidigt för att känna nåt nu, det var säkert bara gas. Men jag längtar tills man känner på riktigt. Tror jag har fått en pytteliten bula där nere på magen också. Fast jag ser inte alls gravid ut. Bara som att jag ätit en väldigt stor måltid.
Ska ta bild imorn bitti och visa för nu har jag precis ätit frulle så nu är den bara uppblåst.
Imorgon kommer mamma och några av mina närmaste vänner hit och hälsar på över helgen. Åh det ska bli så kul! Lägger upp bilder på möhippan här sedan också. Can't wait!
Ojojoj, här har ni en lycklig tjej :D Jag fick ju gå på ultraljud på skolan idag då de hade ett seminar för läkare om ultraljud och jag skulle vara patient.
Jag fick se bebisen igen som rörde sig som bara den där inne. Den hade växt en hel del. Hela 4cm är den nu och de sa att jag var 11 veckor och inte 10 som jag trodde :)
Det var så himla kul att se mitt lilla hjärta därinne. Ååååh jag är så glad! Här är den, lillen, som ligger och spretar med benen <3
Jepp, imorgon är det dags för första besöket hos barnmorskan :D Jag har ingen aning om vad som kommer hända men jag skulle gissa på att de väger mig och tar blodprov. Har jag tur så får jag lyssna på bebisens hjärta med en doppler.
En annan sak jag har haft tur med är det som hände häromdagen. Ja, inget märkvärdigt egentligen men då jag gör min praktik på en stor kiropraktorklinik där de även lär ut diagnostiskt ultraljud och gör vanliga ultraljud för gravida så var det så att det skulle ha en kurs för läkare om hur man gör ultraljud. Och de behövde patienter att öva på, särskilt gravida patienter :D Så på tisdag ska jag få en till scan av min lilla plutt! Längtar och håller tummarna att allt fortfarande är som det ska där inne.
En annan sak jag längtar efter är att mamma, Erika, Birgitta och Märta kommer hit nästa helg för då är det nämligen min möhippa! Jippie!!! Jag har ingen aning om vad som kommer hända då allt är planerat av mina fina bridesmaids men jag är säker på att det kommer bli jättekul.
Så nu är de verkligen mycket att se fram emot. En veckas jobb kvar, sedan möhippa, sedan Sverige och sedan Malaga i några dagar. Hoppas det gör att tiden går fortare fram till den magiska 12-veckorsgränsen <3
Alltså jag inser att den här bloggen mest handlar om mina toalettvanor men jag måste bara berätta att jag äntligen har hittat räddningen...Prune Juice! Hej vad det går nu ;)
Jaa ni. Idag har det varit upp och ner kan man ju säga. Ena stunden är jag överlycklig över mitt liv och min situation. Vi väntar vårt första barn, vi gifter oss om 123 dagar, vi ska köpa ett hus, mamma kommer hit och hälsar på för att vara med på min möhippa etc. Nästa stund känner jag mig bara gråtfärdig. Nästan som att jag är lite overwhelmed av det hela. Jag är rädd för att få missfall, känns som att vi aldrig kommer hitta ett hus, jag känner mig tjock och uppsvullen, jag är full av finnar och jag äter alldeles för mycket bröd.
Är bara så trött på att orora mig. Andy har berättat den goda nyheten för sina kollegor nu och igårkväll kom han hem och berättade att en tjej hade sagt att hon hade haft fem missfall. Jaha? Vill jag höra det när vi berättar att vi är gravida? Som om jag inte är orolig nog som det är, måste du slänga det i mitt face då? Aaaah det var tur att jag inte var där när hon sa det för då vet i fan vad jag hade gjort. Min stubin är väldigt kort just nu har jag insett.
Vill bara komma förbi dessa jävla 12 veckor :(
Men on a positive note så kan jag iaf drömma om och längta efter vår stora dag som närmar sig med stormsteg.
Härom kvällen var jag ute på middag med gänget från BU cliniken. När jag reste mig för att gå på toa (som händer rätt ofta) så passade de på att lägga fram en present på min plats. När jag kom tillbaka fick jag så öppna denna present och det var de sötaste små, små sockar/tofflor som en tjej hade stickat. Ett set med bodies och ett jättefint kort där alla hade skrivit. Blev så himla rörd. Det var fint av dem :)
I tisdags var det dags. Jag var jättebervös innan och kunde inte sova på natten. På morgonen hämatde jag upp Ida som var så gullig att följa med mig och stötta då andy var iväg. Någonstans inom kände jag mig ändå hoppfull och jag trodde att det skulle gå bra.
Vi fick vänta ganska länge i väntrummet och jag tror inte jag andades ordentligt på hela den tiden. Väl inne i scan-rummet och med gelen på magen så tog det bara några sekunder innan sonographern sa att "ja, jag kan se bebisen och hjärtslag" och sås atte han på tv skärmen så att vi fick kika.
Och det var en så surrealistisk känsla. Jag kunde inte fatta att den lilla varelsen på skärmen är min lilla bebis. Det var så fantastiskt och den var så himla söt! Det såg lite emr ut som en bebis denna gången och den hade små, små armar och så såg man hur det liksom rörde på sig därinne. Otrolig känsla. Så lycklig och så lättad!
Och jag är så atcksam för alla barnorskor på den avdelningen, de har verkligen varit ett stort stöd och lugnat mig då jag varit orolig. Jag bakade lite svenska hallongrottor som tack för attd e varit så gulliga vilket mottogs med glädje. Dock var kakorna helt platta och halvbrända men de smakade gott iaf. Hemmafru sysslorna måste nog övas lite mer på ;)
Idag är jag i v.8+2 och mår hur bra som helst. Knappt något illamående alls. Lite mild magvärk då och då och lite ömmande bröst. Känenr mig väldigt lyckligt lottad som mår så här bra. Och som har en sådan vacker varelse i magen.
Här går det verkligen upp och ner. Igår kväll hade jag lite blod på pappret när jag torkade mig. Detta hände två gånger. Sedan vaknade jag inatt av magsmärtor. Imorse ringde jag barnmorskan och hon sa att det är nog inget att oroa sig över men jag fick tid för ett ultraljud imorgon bitti. Detta blir mitt tredje ultraljud och jag är bara 8 veckor. Det har vekligen gått upp och ner men lillen har hängt sig kvar där inne än så länge så jag hoppas innerligt att h*n är kvar när jag får titta igen imorgon. Idag har jag varit lite ledsen. Tårarna har dykit upp då jag minst anar de och jag kunde inte behandla några patienter idag. Jag gick hem istället. Det känns nog lite extra jobbigt eftersom jag är ensam hemma denna vecka då Andy är på Mallorca. Men som tur är har jag mina fina tjejer som stöttar mig. Blir full i gråt bara från och skriva detta nu. Jag tror hormonerna spelar sitt spratt ibland också. Men som sagt går in i vecka nio imorgon (8+0) och har ett ultraljud på morgonen.
Imorse läste jag att har man sett bebisens hjärta slå på ultraljud så minskar risken för missfall till under 2%. Det kände jag att jag ville fira med en liten morgondans.
Jag har verkligen inga symptom längre! Det är helt sjukt att man kan må precis som vanligt. Dock är jag ganska förkyld och hostig istället men hoppas att det går över snart. Ibland kan jag må lite illa på kvällarna men det är inte farligt alls. Jag är nog väldigt lyckligt lottad som mår såhär :) Ville egentligen ta en magbild men magen är så himla svullen och full av bajs så det är ingen ide. Kanske tar en imorgon bitti. Har gått ner 3 kg också, inte dåligt.
Nästa steg blir att ringa doktorn för att bli referred till en barnmorska nån gång nästa vecka. sedan får man ultraljud i vecka 12 här. Bara 4 och en halv vecka kvar, sedan är missfallsrisken mycket mindre!
Andy är på mallorca denna veckan, i 22 gradigt soligt väder. Lite avundsjuk är jag allt. Han frågade iofs om jag ville följa med men han åker med sin bror och två killar till och de ska bara cykla så jag hade nog varit lite uttråkad. Och dessutom har jag sluttenta i Research på onsdag. Highlighten på denna vecka blir när tjejerna kommer över på research study lunch på söndag haha.
Åååh är så lycklig att jag spricker. Vi var på ultraljud imorse för att se att allt är ok med lilleb därinne efter alla mina magsmärtor. Och det var det! Vi såg en liten bebis (eller en "blobb of cells" som jag kallar det, man kan inte riktigt urskilja en bebis haha) och så såg vi dennes lilla hjärta bulta som ett liten flicker på skärmen. Jättegulligt.
Men alltså, jag vet att jag jämt säger det här, men jag kan fortfarande inte tro på det. Händer det här mig? Har jag en bebis i min mage? Sk ajag verkligen bli mamma?! Jaa, jag antar det :D
Ikväll ska vi berätta för andys familj, ska bli spännande att höra vad de säger. Men jag tror de kommer bli glada :) Jag berättade typ för halva min klass idag också. Nu kan jag bara inte hålla mig längre! Men facebook får allt vänta ett tag till.
Idag är jag sjuk :( Men magen är SÅÅ mycket bättre. Det är helt sjukt egentligen. Jag har nästan inga symptom så har lite svårt att tro att jag verkligen är gravid fortfarande. Måste lista dem här så att jag kommer ihåg i framtiden.
1. Constipation/bloating
2. LITE illamående
3. Ömma bröst
That's it!
Men som sagt, idag har jag varit sjuk och spenderat hela dagen i vår obekväma soffa tittandes på serier. Det har varit rätt skönt (inte för ryggen dock). Ibland måste man ha sådana här dagar när man inte gör någonting också. Skulle egentligen ha varit på en konference idag och minglat med kiropraktorer och framtida arbetsgivare, men jag orkade helt enkelt inte. Funderar en hel del på hur det kommer bli med min karriär (eller icke sådan). Detta var ju en planerad graviditet och jag är såå himla glad men min karriär kommer att få lida i början. Vet inte om det ens är någon ide att söka jobb nu för jag lär inte kunna börja jobba förrän om tidigast ett år.
Är lite rädd för att jag ska tappa allt jag lärt mig också. Men familj går före karriär, alltid. Och tyvärr är inte jämställdheten lika bra här i England som där hemma i Sverige. Andy får TVÅ veckor i pappa-ledighet. Det är förjävligt. Han kan nog ta lite mer men om han tar för långt så måste han göra om hela sin träning, vilket inte är så bra. Så det blir att vara hemmafru för mig i början. Känner mig ändå ganska nöjd med det. Det ska bli riktigt mysigt. Men hade jag sagt till 19 åriga Henny att hon kommer bli hemmafru så hade hon typ skrikigt "NEEEEJ!" och slitit sitt hår av ilska. Times change.
Magvärken har blivit värre och värre och igårkväll grät jag och vred mig i smärta så tillslut åkte vi till sjukhuset. Väl där tog de blodtryck, som var lågt, kände på magen och sade sedan att det är helt normalt. Det var skönt att höra. Tydligen är det bara livmodern som växer så det knakar. Idag mår jag bättre, har bara en molande värk då och då. Får se hur det känns ikväll då det brukar bli värre på kvällen och nätterna.
Måste faktiskt säga att förutom magvärken så mår jag väldigt bra. Är tacksam för att jag inte mår illa. När jag inte har magvärk så är jag precis som vanligt och hade jag inte tagit 6 pregnancy test som var positiva så hade jag aldrig anat att jag var gravid. Skönt :)
Har haft ännu en natt utan sömn då jag legat vaken och vridigt mig i smärta och svett.
Jag skulle gå till affären och köpa nåt för min förstoppning idag. Kände hur jag fick mer och mer ont i magen medan jag stod och diskuterade vad jag skulle ha med kassörskan. Hon såg att jag hade ont och när hon frågade om jag var ok så brast det för mig. Började gråta och fick sätta mig ner och de fick komma med ett glas vatten haha. Sedan grät jag hela vägen tillbaka till skolan. Vet inte varför, för smärtan var borta då. Jag liksom hade ingen kontroll över känslorna längre. Jag skrattade åt hela situationen samtidigt som jag gick där på gatan och hulkade. The hormones have officially kicked in!
Jag har så j***a ont i magen! Ska det vara såhär i nio månader? Är det normalt att ha så jävla ont? Fan, känner mig bara arg, sur, orolig och uppgiven idag.
Bjuder iaf på en magbild. Detta togs för några dagar sedan. Vet att det är för tidigt att se en mage nu men det kan ju vara kul att ha och jämföra med senare :) Och lite mage ser man ju iofs men jag kan nog garantera att det är några dagar av förstoppning som fyller ut!
Jaa imorse var jag ju och träffade doktorn för första gången för hälsosamtal. Jag nämnde att jag haft ganksa svåra smärtor i buken till och från i någon vecka. Hon kände på magen, som var lite öm, tog urinprov och skickade mig sedan direkt till sjukhuset för att få ett tidigt ultraljud.
Jag freakade ur och blev jätterädd och ledsen. Gick hem för att väcka Andy som hade jobbat nattskift och ringde vänner och grät i förtvivlan.
Andy förljde med mig till sjukhuset och väntan i vänterummet kändes som en evighet även om vi bara var där två timmar. Vi fick göra ett vaginalt ultraljud. De sade att jag inte hade ett utanförhavande skap eller vad det heter (ectopic pregnancy iaf) vilket var skönt att höra. Det var det jag hade varit mest orolig för att det var. Sedan sa hon att det var för tidigt för att se bebisen, man såg bara en ring som var the yolk sac (vet ej svenska ordet) så hon sa att jag ska komma tillbaka för ett nytt ultraljud om två veckor, alltså 19:e mars.
Det var skönt att höra att allt såg bra ut än så länge iaf men fy vad rädd jag blev när läkaren sa åt mig att åka till sjukhuset, utan nån som helst lugnande eller tröstande ord till mitt rödgråtna ansikte! Nu känns det iaf bra, men det kommer bli en lång två veckors väntan!
Eftersom jag hade ringt in och sjukskrivit mig efter läkarbesöket hade jag resten av dagen ledigt så jag passade på att följa med Andy till Southampton där vi hade en house viewing. Det var ett jättefint, stort hus som ligger jättenära till A's jobb och vi älskade det! Så nu har vi lagt ett bud :)
Den här dagen var verkligen upp och ner. Nu är jag helt slut och ska bara chilla resten av kvällen. Tycker jag förtjänar det.
Jag välkomnar mitt nyaste symptom, mood swings! Märkte det imorse då jag var så himla förbannad! En kompis frågade om jag var ok och jag svarade " Jag är så himla arg men har ingen aning om varför!" Kul :)
Fick också reda på att en till tjej i min klass är gravid och ska ha barn ca tre veckor innan mig. Kan vara skönt att ha någon att prata symptom med och kanske bli spykompisar på toan.
Om jag skulle kräkas, skulle jag vara helt säker på att jag är gravid. Har inte kräkts sedan jag var kanske...sju, åtta? Ser faktiskt fram emot det lite. Det kommer jag säkert ångra att jag skrev lite längre fram men just nu är det så det känns. Då vet man ju iaf att allt är som det ska.
