hennyarpreggo.blogg.se

Yes idag var det dags för ett besök till en jätteduktig kiropraktor här i Southampton. Han är specialiserad på bebispatienter och använder tekniker som inte jag lärt mig ännu. Jag är så himla glad att jag gick dit för nu har så himla mycket fallit på plats. Jag förstår varför Linn beter sig som hon gör och varför hon haft vissa problem.

Everything makes sense now.

Vi kan ju börja med bajsningen. Linn har varit väldigt förstoppad och det längsta hon gått utan att bajsa är 9 dagar. NIO DAGAR. Stackars liten alltså, då tyckte jag verkligen synd om henne. Nu går det ca fyra dagar mellan varje bajsning vilket är alldeles för långt det med. 

Sedan var det det här med hennes jästinfektion i munnen. Den har hon haft i typ två veckor och verkar vara väldigt svårt att bli av med. 

Så varför har hon dessa problem? Jo, för att hon inte får tillräckligt med goda bakterier i magen. Och varifrån skulle hon få dessa goda bakterier? Jo från mig och min bröstmjölk. Men eftersom jag fick ta två typer av antibiotika i en vecka efter mina stygn så dödades alla mina goda bakterier i magen. Så då hade inte Linn tillräckligt starkt immunförsvar och så fick hon infektionen och blev förstoppad.

Så nu har jag börjat äta ett supplement full av goda bakterier. 

Dock ringde jag ju läkaren igår och de skrev ut antibiotika(!) till Linn för hennes jästinfektion vilket jag startade imorse (innan kiropraktorbesöket) så det måste jag ju fortsätta att ge henne hela dosen av nu tyvärr. Och det lär ju förstöra alla hennes goda bakterier igen! Men hon blir iaf av med infektionen. Sedan får jag fortsätta att bygga upp bakterierna så hon kan bajsa.

 

Sedan så var det hennes huvud. Jag har själv sett att hon nästan alltid ligger med huvidet vänt till höger när hon sover. Detta har orsakat att hennes huvud blivit lite platt på högra sidan. Detta kan vara för att några muskler i nacken är lite tighta. Så nu försöker jag få henne att ligga med huvudet rakt eller till vänster för att "jämna ut" skallen där bak. Hon hade även en liten ojämn skalle om mna tittar uppifrån. Detta sa kiropraktorn var pga hur hon låg i min mage. Han sade även att jag var väldigt duktig som lyckades krysta ut henne helt själv utan hjälpmedel. Tydligen får de dessa distortions när de ligger lite vänt i magen och det var därför det tog så lång tid att krysta (två timmar) och därför huvudet kom ner med varje krystning men sedan åkte tillbaka upp igen. Så det kändes bra att få veta lite mer om vad som hände vid födseln. Och jag känner mig lite extra stolt över att jag lyckades krysta ut denna underbara varelse :)

 

Nu blev det ett långt inlägg men jag tycker sådant här är så himla fascinerande och jag kommer lätt vilja specialisera mig på paediatrics (bebisar) när jag börjar jobba!

 

Idag är det tredje dagen jag har varit hemma med Linn och Andy har varit på jobbet. Det har gått väldigt bra hittills måste jag säga. Andy jobar ju skift så idag började han vid 13 och slutar vid 22.30 typ. Det känns lite ensamt nu såhär framåt kvällen men imorse var de underbart för då kunde jag passa på att ta en lång dusch medan han passade Linn. 

Det känns lite som att jag äntligen börjar komma in i mammarollen. De första två, tre veckorna var det bara survival typ. Jag skulle läka där nere, bröstvårtorna blödde och gjorde ont, sov typ 2-5 timmar per natt, skulle komma ihåg att ta mediciner, ta hand om hushållet etc (dock fick jag mycket hjälp med det tack vare Andys o min mamma) och så ta hand om en liten bebis på samma gång. Allt var nytt och det var tufft även om det självklart var underbart på samma gång. 

Jag kunde gråta av lycka och kärlek när jag tittade på min fina Linn. Det kan jag fortfarande. Och nu äntligen börjar de andra bitarna att falla på plats också. Amningen går jättebra, jag kan gå promenader igen, även om det fortfarande är ömt därnere, jag behöve rinte ta smärtstillande mediciner längre, ibland sover Linn 5-6 timmar i sträck på natten vilket gör under för hur jag mår dagen efter. Nu äntligen börjar jag få pli på denna nya livsstil.

Det känns jättebra och den bästa stunden på dagen är på morgonen när vi vaknar och jag lägger Linn bredvid mig i sängen och så ligger vi bara där och myser och jag kan lukta på hennes underbara bebisdoft :)

 

On another note dock, så är Linn väldigt orolig när hon sover. Hon gör mycket ljud och ser väldigt okomfortabel ut. Ibland när jag ammar så blir hon galen och skriker och letar febrilt efter bröstet för att sedan dra sig undan så fort hon får tag på det. Och idag klickade det och gick upp för mig att hon måste ju ha oral thrush! Typ, svampinfektion i munnen på svenska. Hennes tunga är vit och har varit så i långt över en vecka nu men det har liksom aldrig klickat i min hjärna förrän idag. Så jag ringde health visitors flera gånger men det ringde aldrig tillbaka. Funderar på att ringa doktorn imorrn bitti istället. Hon måste ha någonting för detta för det kan ju inte vara kul att ha klåda i munnen hela tiden. Min lilla plutta. Gud vad jag älskar henne!

 

Andy tog det här kortet på mig när hon ammar. Bilden i förgrunden är ett foto på mig när jag var liten.

Har inte loggat in på jättelänge men nu fick jag lite tid över. Såg att jag fortfarande har ganska många läsare som tittar in varje dag och det gav mig lite motivation till att fortsätta med bloggen :) 

 

Linn är nu tre och en halv vecka. Hon är helt underbar! Men oj vad tufft det är att vara förälder. Jag oroar mig när hon sover för mycket o äter för lite och jag oroar mig om hon sover för lite etc. 

 

Idag var jag själv med henne för första gången då Andys pappaledighet nu är över. Jag hade bara fått ca 3 timmars sömn inatt o hon ville inte sova själv under dagen, bara bli hållen så jag fick varken nån sömn eller nåt gjort i hemmet. Men hon är såå mysig när hon är vaken och hon har så roliga ansiktsuttryck. Vi bara sitter o skrattar o vi är såå kära :) 

 Jag tog kiropraktorexamen i helgen o Linn var självklart med

 

På graduation ball :)

 

Många har frågat efter min förlossningsberättelse. Jag har tvekat om jag skulle publicera den här men jag har bestämt att göra det iallafall. Den är mest för mig själv, att jag ska komma ihåg hur förlossningen var och för att jag skulle kunna bearbeta det som hände efteråt när jag fick åka till sjukhuset. Själva förlosningen var underbar men sjukhusvistelsen efteråt var rent ut sagt hell. Därför försöker jga separera de två händelserna så att förlossningen förblir en positiv experience. Jag kan också säga till er som inte fött ännu att de är väldigt ovanligt att spricka så mycket som jag gjorde. Att det hände mig betyder inte att det kommer hända dig.

 

 

Först vill jag säga att ju mer jag tänker på förlossningen, destu mer stolt är jag över mig själv och jag känner att själva förlossningen gick precis som jag ville och det var en positiv och jättehäftig upplevelse. Det som jag gick igenom efter förlossningen är nog bland det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Men detta är separat från förlossningen. Det är själva sjukhusvistelsen/after care.

 Mina värkar startade runt 1.30 på natten till fredagen den 1 november. Jag blev så excited att det kanske äntligen började att jag inte kunde sova något alls. Jag började tima värkarna och de var runt sex minuter mellanrum. Efter ett litet tag väckte jag Andy och sa att idag kanske det är d-day. Jag gick tillslut upp och vandrade lite medan Andy försökte få lite sömn inför den långa dagen som väntade. Runt sju gick vi upp och åt frukost och Andy började sätta upp poolen i vardagsrummet. Det tog rätt lång tid att fylla den så jag andades genom värkarna själv och vandrade runt i hemmet. Jag tyckte att det gick väldigt bra att andas igenom dem och kände mig in control av smärtan. Vid 8 ringde vi barnmorskan som sa att hon kommer vid 9-10tiden. När hon kom undersökte hon mig och jag var 5cm dilated. Jag fick kliva i poolen om jag ville men jag ville vänta ett litet tag till.

Tillslut klev jag iaf i poolen och det var en sådan himla lättnad. Värkarna blev mildare och med längre mellanrum. Det var smärtsamt men jag kunde andas igenom dem och jag lyssnade på hypnotherapy och kunde slappna av. Andy var helt fantastisk. Han var med mig precis hela tiden. Samtidigt såg han till att poolen var exakt rätt temperatur. Han såg till att jag drack ordentligt och viskade hela tiden hur duktig jag var.

Från och med nu har jag ingen som helst tidsuppfattning. Jag började att bli riktigt trött, kunde inte förmå mig att äta någonting. Jag drack ett glas smoothie, det var allt jag åt sedan frukosten. Tiden gick sakta och det var jobbigt. Tillslut undersökte de mig igen och jag tror jag var 8 cm. Barnmorskan råkade även break the waters under undersökningen. Jag gick runt lite i hemmet och värkarna blev mycket starkare. Upp och ner för trappan etc. Sedan tillbaka i poolen ett tag. Jag började känna ett tryck mot rumpan men var inte säker på om jag skulle börja krysta eller inte. Jag både kissade och bajsade i poolen men orkade inte bry mig om det alls. Tillslut började jag krysta och nu efteråt är jag ganska säker på att jag började för tidigt för jag ville bara ha ut henne. Jag var helt slut.

Ingenting hände förutom att värkarna blev mycket starkare och med snabbare mellanrum. Jag var heeelt slut.

Barnmorskan kollade mig igen och nu var jag tio centimeter tror jag. Jag gick runt lite mer, och började krysta I squatting position. Alla sa hur de kunde se hennes huvud under varje krystning och jag kunde själv känna det. Men varje gång jag slutade trycka så åkte hon tillbaka in. Detta höll på I evigheter. Efter att ha gått upp för trappan en sista gång (nu hade jag krystat i nästan två timmar) sa jag till att jag verkligen inte kunde göra detta och ville åka in till sjukhuset. Jag brydde mig inte om hur hon kom ut längre, jag ville bara ha ut henne. Så de ringde efter en ambulans.

Men efter att de hade ringt ambulansen så fick jag en hel del uppmuntrande ord från barnmorskorna och Andy och jag fick nya krafter och satte mig på huk och började krysta. Äntligen kände jag lite progress. Jag tog i som bara den i några värkar och jag kände hennes huvud komma ut och det brände lite där nere. Tillslut kom hon ut! Hon låg bakom mig och började skrika efter några sekunder. Jag var helt slut och i chock och visste inte om jag vågade vända mig om. Andy klippte navelsträngen och han fick hålla henne först medans jag satte mig på golvet. Väl där fick jag hålla henne och det var helt otroligt. Tänk att denna lilla varelse hade legat i min mage och nu är hon  född. En helt ny människa. Jag älskade henne från första stund.

 

Nu kommer vi till det som hände efter förlossningen. Och nu är jag ärlig och skriver precis hur det var.

Barnmorskan undersökte mig och sa att jag spruckit en hel del och de ville att jag skulle sys på sjukhuset istället för hemma.

Ambulansen kom och jag fick ligga med henne i famnen medan Andy åkte efter med bilen.

Det gjorde inte alls ont där nere, den värsta smärtan var i magen, en slags mensvärk vilket jag antar var min livmoder som drog ihop sig. Jag mådde illa och var väldigt törstig.

På sjukhuset fick vi vänta en evighet på att sys och jag fick inte äta men dricka lite. De gav mig paracetamol mot smärtan men eftersom jag inte ätit på hela dagen och natten gjorde det så att jag spydde. Jag spydde och spydde och kände blodet forsa ut I andra änden. Samtidigt upprepade jag “please help me, please help me”.

 

Efter ytetrligare två undersökningar konstaterade läkaren att jag hade en så kallad third degree tear. Alltså hade jag spruckit nästan hela vägen till ändan. Efter flera timmar liggandes på sjukhussängen fick jag äntligen åka till operationssalen. Där bedövade de mig från magen och neråt och började äntligen sy ihop mig.

Efter operationen fick jag komma tillbaka till Andy och Linn och äntligen fick jag äta lite mat. Andy fick inte stanna kvar över natten utan var tvungen att åka hem. Detta gjorde mig väldigt ledsen. De lade mig i ett rum med flera andra kvinnor och bebisar. Linn låg i en liten säng bredvid mig. Men eftersom jag var bedövad och inte kunde röra benen så kunde jag inte ta upp henne i min famn när hon gnydde. Detta var hemskt rent ut sagt. Jag fick trycka på en knapp varje gång hon skrek eller skulle amma och så fick någon komma och ta upp henne åt mig. Ingen sömn fick jag den natten heller eftersom bebisar skrek hela tiden bredvid och någon snarkade. Jag låg och grät och väntade på att Andy fick komma tillbaka klockan 9 nästa morgon.

Efter några timmar kunde jag äntligen börja röra benen igen men smärtan där nere stoppade mig från att röra mig mycket.

Efter en lång väntan fick vi äntligen ta med oss lilla Linn hem på eftermiddagen.

Idag, exakt en vecka sedan förlossningen, kan jag fortfarande inte torka mig eller sitta utan smärta. Jag har knappt lämnat huset sedan vi kom hem eftersom jag inte kan gå längre än gatan upp och tillbaka. Första bajsningen var jätteläskig men det gick bra. Jag tar fortfarande laxeringsmedel.

Det blir bättre och bättre för varje dag och jag vet att jag kommer att göra en full recovery. Men jag var tvungen att skriva ner detta för att få någon slags closure. Själva sjukhusvistelsen var traumatisk och det blev inte riktigt som jag föreställt mig med min hemförlossning. Men som sagt, själva förlossningen var otrolig. Jag känner mig empowered och stolt att jag klarade det utan någon som helst bedövning.

 

Linn Anne Winward föddes den 1 november kl.18.39 efter 17 timmars labour. Hon vägde 4060g och var 53cm lång. Hon föddes hemma i vårt vardagsrum som planerat men jag sprack en hel del så vi fick åka direkt till sjukhuset och sys och spendera natten där. 

Vi är hemma nu och mår bra. Vi lär känna henne mer och mer för varje dag och det är så underbart. Dock har jag aldrig sovit såhär lite förut. Det är helt sjukt. Jag hatade när folk sa detta till mig men ni som fortfarande är gravida som läser detta, passa på och sov så mycket ni kan!

 

Jag håller på med min förlossningsberättelse och kommer att posta den här så fort jag kan. Just nu är det fullt upp med att lära känna vår underbara Linn.