hennyarpreggo.blogg.se

Eller D-day som jag kallar det. Japp, idag är det den 30 oktober, datumet som jag längtat efter i nio månader. Har inga som helst känningar och är fortfarande rätt säker på att hon kommer bli väldigt sen. Säkert för att mitt tålamod behöver tränas upp.

 

Vikten står på +15kg och nu tänker jag sluta väga mig för nu skulle hon varit ute!

 

 

Jag lägger upp allas gissningar igen, dock har vi tyvärr passerat några. Jag hoppas att John (bebisens farfar) och Märta har rätt :D Konstigt nog har INGEN gissat på idag :)

 

Tiden sniglar sig fram. Jag försöker vara positiv men jag är bara såå uttråkad och trött på att vänta. Det blir inte bättre av att jag tror att hon kommer bli sen och att jag inte har några som helst känningar eller tecken på att det ska sätta igång snart. Hon trivs för bra därinne helt enkelt.

Jag tränar fortfarande spinning och en liten hemma-circuit, jag går upp och ner i alla trappor jag hittar, jag går promenader, äter ananas och kanel etc etc. Idag ska Andy laga en spicy curry och jag har blivit rekommenderad att prova prune juice så det ska jag dricka idag med. Hoppas att nåt funkar haha. Dock tror jag inte på några av dessa metoder för hon kommer komma när hon är redo. Men det håller hoppet uppe lite mer iaf.

 

Andy och jag hade en liten diskussion om hennes namn häromdagen då vi båda har haft "second thoughts". Vi började kolla runt efter andra namn och testade hur det skulle vara men nej, inget var lika bra. Och vi har liksom kallat henne vid hennes namn ett bra tag nu och det kändes konstigt att byta. Så vi bestämde oss för att forsätta köra på det vi bestämt innan. Självklart kan det ju ändras när hon väl kommer ut. Hon kanske inte alls ser ut som en ****, men för tillfället så kör vi på det. 

 

Så länge hon är kvar därinne har jag en portabel hylla vart jag än går iaf. Det är ju alltid bra. 

 

 

Nu är jag väldigt trött på att vara gravid och jag vill bara att hon ska komma ut! Ändå har jag 9 dagar kvar tills BF! Jag börjar nu varje morgon med en liten gråt-session då jag tycker väldigt synd om mig själv. Jag har ont, är klumpig, sover inte, uttråkad, alla andra får bebisar utom jag, orolig för hur allt kommer gå etc. Vill bara att allt ska vara över och jag kan veta att hon är säker i mina armar.

Nä, nu är jag riktigt trött på det här! Hej då.

Still tagging along. Var på besök hos barnmorskan häromdagen och allt ser bra ut. Tydligen är lillan 3/5 fixerad så det börjar närma sig. Jag mäter fortfarande högsta möjliga på mag-kurvan och när barnmorskan kände på magen sa hon "oh it's all baby in there, isn't it". Jag antar att det betyder att bebben är rätt stor!? Jaja, bara hon får ett lika litet huvud som min sida av släkten så går det nog bra.

 

Jag har börjat att få kraftigare sammandragningar och mensvärks-aktig magont. Särskilt när jag är ute och går så kommer det väldigt starkt och jag har börjat att ändra min gångstil till lite mer gravid-aktig tror jag. Jag skulle inte påstå att den är pingvinliknande men mer bakåtlutad iaf. Jag känner även mycket pressure långt nere i pelvis. 

Hoppas att det är på gång snart!

 

Vi har äntligen fått ett bud accepterat på ett hus! Jag är så glad för det är verkligen ett jättebra hus. Så nästa vecka har vi tre möten med banker och advokater etc för att söka lån. Ganksa mycket att fixa så kanske bäst om lillan väntar en vecka till iaf :)

 

 

Jaa medans man väntar kan man ju roa sig med en liten preggodans...

 

 

 

 

 

Igår natt hände en lite rolig sak som jag gått runt o fnissat till hela dagen...Jag vaknade av att jag kände nåt 'där nere'. Kändes som värsta mens-floden typ fast ändå annorlunda. Kunde det vara vattnet som gått? Jag for upp ur sängen o kollade lakanet. Helt torrt. Gick på toa o kissade. Inget kom ut o pappret var helt normalt. Men det kom en massa luft, typ som fisar från muttan. Då insåg jag att det inte alls var vattnet som hade gått utan jag hade vaknat av min egen mutt-fis!!!! Fatta besvikelsen haha.

Igår fick jag äntligen tillbaka resultatet från mitt blodprov förra veckan. Tyvärr var jag fortfarande anaemic (vet ej vad det heter på svenska men järnbrist iaf)...Mina värden hade gått upp från 107 till 108 på några veckor vilket inte är särskilt mycket. Tydligen rekommenderar de att inte ha lägre än 105 för en homebirth utifall att man skulle blöda mycket efteråt. Jag vet inte riktigt vad det "normala" värdet ska vara, någon annan som vet? Jag tror att det ligger runt 120 men är ej säker. Iaf så blev jag lite ledsen. Jag vill inte vara orolig över att någonting ska gå fel om jag föder hemma. Vill liksom inte ha något som gnager i bakhuvudet utan jag vill kunna slappna av och bara fokusera på själva födelsen. Så idag ska jag och Andy åka till sjukhuset och kolla runt lite hur det ser ut där och vart man ska gå etc. Utifall att. 

Men jag tänker fortsätta med mina järntillskott och ikväll ska vi ut på en restaurang och äta en stor köttbit tänkte vi. Så får vi se hur det blir. Än så länge är jag inställd på att föda här hemma men vi får se när jag träffar barnmorskan om en vecka vad hon säger också.

 

Igårkväll fick jag världens gravidtantrum haha. Jag är så himla trött på att vara obekväm hela tiden. Magen är verkligen jättestor (nästan över det normala på kruvan) och det märks kan jag säga. Att ta på sig strumpor och skor är en stor uppgift, att torka sig ordentligt där nere når jag knappt, att sitta i soffan bekvämt ät omöjligt etc etc. Så som sagt, igårkväll fick jag nog då jag inte kunde ligga eller sitta bekvämt i soffan och titta på tv. Jag for upp och började skrika och svära medan jag kastade kuddarna på golvet. Sedan stromade jag gråtandes ut och sprang upp till sovrummet. Halvt gråtandes och halvt skrattandes för jag hade en liten röst i huvudet som sa åt mig hur fånig jag var samtidigt. Andy följde efter mig och lade sig bredvid mig i sängen och kramade mig och tröstade. Han är så fin, min man. Men plötsligt hörde jag hur kan fnissade lite. Och så lite till...Han försökte verkligen att inte skratta men tillslut började både han och jag att skratta ordentligt. Det är ju så många känslor jag har upp och ner hela tiden. Jag är så himla lycklig och glad att jag är gravid och har en sådan fin man och samtidigt vill jag bara att det ska vara över så att jag får träffa vårt barn, veta att allt gick bra och sluta att vara så himla obekväm hela tiden. 

 

Men nu är det iaf inte långt kvar. Mamma sa åt mig att ta en dag i taget istället för en vecka i taget nu och det ska jag göra. 18 dagar kvar...

I helgen hade vi besök av Andys familj då grabbarna skulle cykla ett 160km cykelrace. Min svärmor hade med sig jättesöta små kläder, smarta hänggrejer för garderoben och så hade hon sytt TVÅ babynest. Jättefina. Det finns inte sådana här i ENgland så hon hade kollat upp en beskrivning på svenska och försökt att översätta och sy efter dem instruktionerna. tycker jga var gulligt gjort. 

 

Imorgon blir jag 37 veckor. Det känns inte som att någonting är på G ännu dock. Jag tror hon ligger lite längre ner i min pelvis, vilket gör att jag behöver kissa ÄNNU oftare än förut. Inatt räknade jag till 4 toalettbesök, ett varannan timme. 

Jag börjar så smått att förbereda mig mentalt för förlossningen. Jag har skrivit ett manus för hypnoterapin som jag ska använda. Mets handlar det väl om att slappna av antar jag. Dte är rätt häftigt när man tänker att kroppen sköter nästan allt själv. Än så länge har jag inte behövt göra någonting under graviditeten. Min kropp har liksom skött allting och nu ligger det en nästan fullvuxen bebis i magen. Samma sak försöker jag tänka om förlossningen. Kroppen vet vad den ska göra. Allt jag behöver göra är att ta emot smärtan, slappna av och låta kroppen göra sitt och sedan trycka lite mot slutet. Lätt som en plätt ;)

 

 

På onsdag blir jag 37 veckor och då är lillan "fullbakad" och kan komma när som helst :D Så vi tyckte det vore roligt att ta emot lite gissningar på vikt, längd och datum. Beräknad födelse är alltså 30:e Oktober.

 

Om ni känner för att gissa så skriv gärna en kommentar :)

 

Här är allas gissningar so far:

 

Lynne: 23 Oktober, 3628g, 51cm

 

Frances: 24 Oktober, 3231g, 50cm

 

Caroline: 24 Oktober, 3100g, 52cm

 

Dinaz: 29 Oktober, 3400g, 51cm

 

John: 31 Oktober, 3572g, 50cm

 

Jonathan: 3 November, 3713g, 48cm

 

Jacob: 5 November, 3445g, 45cm

 

Lina: 6 November, 3350g, 53cm

 

Andy: 7 November, 3855g, 52cm

 

 

Henny: 12 November, 4135g, 50cm

 

 

Som ni ser är jag pessimisten i gänget ;) Jag hoppas verkligen att jag har fel!

 

 

Imorgon blir jag 36 veckor och nu tyckte jag det var dags att föreviga magen. Andy fick ställa upp som fotograf och vi gick ut i trädgården och tog lite bilder :)