Ultraljudet
I tisdags var det dags. Jag var jättebervös innan och kunde inte sova på natten. På morgonen hämatde jag upp Ida som var så gullig att följa med mig och stötta då andy var iväg. Någonstans inom kände jag mig ändå hoppfull och jag trodde att det skulle gå bra.
Vi fick vänta ganska länge i väntrummet och jag tror inte jag andades ordentligt på hela den tiden. Väl inne i scan-rummet och med gelen på magen så tog det bara några sekunder innan sonographern sa att "ja, jag kan se bebisen och hjärtslag" och sås atte han på tv skärmen så att vi fick kika.
Och det var en så surrealistisk känsla. Jag kunde inte fatta att den lilla varelsen på skärmen är min lilla bebis. Det var så fantastiskt och den var så himla söt! Det såg lite emr ut som en bebis denna gången och den hade små, små armar och så såg man hur det liksom rörde på sig därinne. Otrolig känsla. Så lycklig och så lättad!
Och jag är så atcksam för alla barnorskor på den avdelningen, de har verkligen varit ett stort stöd och lugnat mig då jag varit orolig. Jag bakade lite svenska hallongrottor som tack för attd e varit så gulliga vilket mottogs med glädje. Dock var kakorna helt platta och halvbrända men de smakade gott iaf. Hemmafru sysslorna måste nog övas lite mer på ;)
Idag är jag i v.8+2 och mår hur bra som helst. Knappt något illamående alls. Lite mild magvärk då och då och lite ömmande bröst. Känenr mig väldigt lyckligt lottad som mår så här bra. Och som har en sådan vacker varelse i magen.