hennyarpreggo.blogg.se

Gud vad fort tiden går. Linn är nu 11 veckor gammal och det är så roligt att se hur hon utvecklas. Hon håller på att upptäcka att hon har händer nu och kan spendera långa stunder då hon bara stirrar på sina knutna nävar. Det är så sött! Hon pratar mer och mer också. Cooing, som man säger på engelska. 

Hon är en nyfiken och lite bossig dam, vår lilla Linn. Hon blir uttråkad fort om man bara sitter med henne i knät. Hon älskar att bli buren så att hon ser framåt och gå promenader i huset. Stannar man för länge på en plats blir hon uttråkad och börjar bli arg haha. Och att lägga ner henne på filten i soffan är det inte tal om. Då får man fortsätta att gå runt med henne. Runt och runt. Jag har börjat använda en baby björn bärsele så att jag har fria händer iaf när jag behöver laga mat.

Hon gillar inte kramar heller. Både Andy och jag försöker att krama henne när vi bär på henne men hon hatar det haha. Vill bara bli buren så att hon ser framåt.

 

Nätterna har gått förvånansvärt bra de senaste dagarna (ta i trä). Hon har lagt sig samtidigt som oss, mellan 22-23 och vi har ammat då. Sedan har hon sovit allt mellan 5-6 1/2 timmar, ammat igen och sedan somnat om några timmar till. Jätteskönt! Får väl se hur länge det håller i sig :)

 

Denna veckan hade jag besök av mina goda vänner Lina och Camilla. De är så kreativa och vi anordnade ett litet photo-shoot med Linn. Jag tyckte bilderna blev så häftiga så lägger upp dem här.

 

 

 

 

Idag är min älskade lilla dotter 2 månader :D

Tack för kommentarerna om problemet på kvällarna. Det är skönt att veta att vi inte är ensamma om problemet. Jag kan säga att det har blivit lite bättre sedan sist jag skrev. Hon skriker inte otröstligt längre. Bara man stoppar in nappen i munnen så är hon "nöjd". Dock ligger hon ändå och tar i och vägrar att slappna av och sova. Hon spjärnar liksom emot sömnen, nästan som att hon är rädd för den.

Men vissa dagar har det gått jättebra att lgga henne. Hon har då somnat vid nio, vaknat och ätit igen vid elva tolv och sedan sovit till typ fem sex på morgonen. Oj vilken skillnad det är på hur man mår när man fått bra med sömn. Detta har bara hänt några gånger dock. Men oftast försöker jag iaf att mata henne mycket och så ofta vi kan under dagen och då sover hon oftast länge och bra under natten iaf.

 

Julen firades här hemma hos oss. Min mamma och bror har kommit hit från Sverige och så kom hela Andys familj och firade också. Det var jättemysigt att vara allihopa tillsammans. Och Linn är så bortskämd så hon fick TVÅ julaftonar, en den 24:e och så en engelsk den 25:e. Hon fick mest paket av alla men blev hungrig mitt i öppnandet så vi fick gå och amma :)

 

Mamma och brorsan är fortfarande kvar här och idag gick Andy och jag ut på en liten date. Vi såg Anchorman 2 på bio och det var riktigt mysigt. Jag pumpar mjölk varje natt eller morgon nu och frysen börjar fyllas upp. Är så tacksam för att Linn tar flaskan och det gick alldeles utmärkt för mamma att mata henne när vi var borta. Skönt att veta för när jag (förhoppnigsvis) börjar jobba om några månader.

Vi har även börjat läsa sagor till Linn. På morgonen är hon alltid så glad och ler och pratar och då brukar vi passa på att läsa lite och hon verkar faktiskt gilla det. Hon tittar intensivt på sidorna i boken :)

 

 

Tiden verkligen flyger iväg nu. Det kan lätt gå tre dagar utan att jag ens hinner kolla min mail. Bara amma, trösta, sova, äta mat etc och en dag har liksom försvunnit.

Linn har varit lite upp och ned på nätterna. Hon börjar bli väldigt rastlös på kvällarna runt 18-19 tiden och får världens sugbehov. Jag ammar, hon äter lite sedan börjar hon skrika och vill suga, suga suga men så fort jag ger henne bröstet så skriker hon. Nappen går bra men den spottar hon ut hela tiden och börjar då skrika tills man stoppar in den i munnen igen. Ibland skriker hon utan att vi har en aning varför. Detta håller på till 1-2 på natten. När hon väl somnar så ligger hon och "tar i" typ som att hon har ont i magen i princip hela natten. Ibland har vi tur och när hon väl somnar så sover hon flera timmar. Vi försöker febrilt luska ut varför hon beter sig såhär men har inte riktigt klurat ut det än. Det kan vara att hon har luft i magen möjligtvis, eller att hon är övertrött. Men hon vägrar liksom att sova. Ibland tror jag att hon är rädd för mörkret för när jag tänder lampan så slutar hon att "ta i". Jag tänkte att hon kanske behövde stimuleras lite då bara och provade detta vilket funkade i ca 5 minuter sedan börjar hon skrika igen.

Jag har pratat med en del andra mammor och dom säger att de upplever samma sak så det är skönt att veta att jag inte är ensam iaf. Kanske är det så att hon bara är en bebis och att en del bebisar beter sig såhär medan andra sover lungt och stilla hela natten. Vem vet.

Nu är det äntligen december! Som jag har längtat ;) Nu får jag äntligen börja titta på julfilmer utan att det anses som "för tidigt". Jag hade lätt kunnat börja titta i oktober/november egentligen haha.

Idag åkte vi och köpte julgran och vi har nu spenderat eftermiddagen med att klä den. Jag är så nöjd :) Jag har även bakat en mjuk pepparkaka som vi ska äta snart med några vänner. De firar ju inte advent här i England men det blir en slags adventfika iaf.

 

Idag är Linn en månad gammal. De flesta säger att hon har växt mycket och jag tror att jag själv kan se att hon växt en del faktiskt. De senaste dagarna har hon blivit mycket mer alert och medveten och tittar mig alltid i ögonen när jag sjunger för henne. Imorse när jag sjöng Lilla Snigel för hundrade gången så tittade hon på mig och började gurgla och göra ljud ifrån sig. Så himla underbart :) Längtar tills jag får se första riktiga leendet också, jag känner på mig att det kommer snart!

 

Yes idag var det dags för ett besök till en jätteduktig kiropraktor här i Southampton. Han är specialiserad på bebispatienter och använder tekniker som inte jag lärt mig ännu. Jag är så himla glad att jag gick dit för nu har så himla mycket fallit på plats. Jag förstår varför Linn beter sig som hon gör och varför hon haft vissa problem.

Everything makes sense now.

Vi kan ju börja med bajsningen. Linn har varit väldigt förstoppad och det längsta hon gått utan att bajsa är 9 dagar. NIO DAGAR. Stackars liten alltså, då tyckte jag verkligen synd om henne. Nu går det ca fyra dagar mellan varje bajsning vilket är alldeles för långt det med. 

Sedan var det det här med hennes jästinfektion i munnen. Den har hon haft i typ två veckor och verkar vara väldigt svårt att bli av med. 

Så varför har hon dessa problem? Jo, för att hon inte får tillräckligt med goda bakterier i magen. Och varifrån skulle hon få dessa goda bakterier? Jo från mig och min bröstmjölk. Men eftersom jag fick ta två typer av antibiotika i en vecka efter mina stygn så dödades alla mina goda bakterier i magen. Så då hade inte Linn tillräckligt starkt immunförsvar och så fick hon infektionen och blev förstoppad.

Så nu har jag börjat äta ett supplement full av goda bakterier. 

Dock ringde jag ju läkaren igår och de skrev ut antibiotika(!) till Linn för hennes jästinfektion vilket jag startade imorse (innan kiropraktorbesöket) så det måste jag ju fortsätta att ge henne hela dosen av nu tyvärr. Och det lär ju förstöra alla hennes goda bakterier igen! Men hon blir iaf av med infektionen. Sedan får jag fortsätta att bygga upp bakterierna så hon kan bajsa.

 

Sedan så var det hennes huvud. Jag har själv sett att hon nästan alltid ligger med huvidet vänt till höger när hon sover. Detta har orsakat att hennes huvud blivit lite platt på högra sidan. Detta kan vara för att några muskler i nacken är lite tighta. Så nu försöker jag få henne att ligga med huvudet rakt eller till vänster för att "jämna ut" skallen där bak. Hon hade även en liten ojämn skalle om mna tittar uppifrån. Detta sa kiropraktorn var pga hur hon låg i min mage. Han sade även att jag var väldigt duktig som lyckades krysta ut henne helt själv utan hjälpmedel. Tydligen får de dessa distortions när de ligger lite vänt i magen och det var därför det tog så lång tid att krysta (två timmar) och därför huvudet kom ner med varje krystning men sedan åkte tillbaka upp igen. Så det kändes bra att få veta lite mer om vad som hände vid födseln. Och jag känner mig lite extra stolt över att jag lyckades krysta ut denna underbara varelse :)

 

Nu blev det ett långt inlägg men jag tycker sådant här är så himla fascinerande och jag kommer lätt vilja specialisera mig på paediatrics (bebisar) när jag börjar jobba!

 

Idag är det tredje dagen jag har varit hemma med Linn och Andy har varit på jobbet. Det har gått väldigt bra hittills måste jag säga. Andy jobar ju skift så idag började han vid 13 och slutar vid 22.30 typ. Det känns lite ensamt nu såhär framåt kvällen men imorse var de underbart för då kunde jag passa på att ta en lång dusch medan han passade Linn. 

Det känns lite som att jag äntligen börjar komma in i mammarollen. De första två, tre veckorna var det bara survival typ. Jag skulle läka där nere, bröstvårtorna blödde och gjorde ont, sov typ 2-5 timmar per natt, skulle komma ihåg att ta mediciner, ta hand om hushållet etc (dock fick jag mycket hjälp med det tack vare Andys o min mamma) och så ta hand om en liten bebis på samma gång. Allt var nytt och det var tufft även om det självklart var underbart på samma gång. 

Jag kunde gråta av lycka och kärlek när jag tittade på min fina Linn. Det kan jag fortfarande. Och nu äntligen börjar de andra bitarna att falla på plats också. Amningen går jättebra, jag kan gå promenader igen, även om det fortfarande är ömt därnere, jag behöve rinte ta smärtstillande mediciner längre, ibland sover Linn 5-6 timmar i sträck på natten vilket gör under för hur jag mår dagen efter. Nu äntligen börjar jag få pli på denna nya livsstil.

Det känns jättebra och den bästa stunden på dagen är på morgonen när vi vaknar och jag lägger Linn bredvid mig i sängen och så ligger vi bara där och myser och jag kan lukta på hennes underbara bebisdoft :)

 

On another note dock, så är Linn väldigt orolig när hon sover. Hon gör mycket ljud och ser väldigt okomfortabel ut. Ibland när jag ammar så blir hon galen och skriker och letar febrilt efter bröstet för att sedan dra sig undan så fort hon får tag på det. Och idag klickade det och gick upp för mig att hon måste ju ha oral thrush! Typ, svampinfektion i munnen på svenska. Hennes tunga är vit och har varit så i långt över en vecka nu men det har liksom aldrig klickat i min hjärna förrän idag. Så jag ringde health visitors flera gånger men det ringde aldrig tillbaka. Funderar på att ringa doktorn imorrn bitti istället. Hon måste ha någonting för detta för det kan ju inte vara kul att ha klåda i munnen hela tiden. Min lilla plutta. Gud vad jag älskar henne!

 

Andy tog det här kortet på mig när hon ammar. Bilden i förgrunden är ett foto på mig när jag var liten.

Har inte loggat in på jättelänge men nu fick jag lite tid över. Såg att jag fortfarande har ganska många läsare som tittar in varje dag och det gav mig lite motivation till att fortsätta med bloggen :) 

 

Linn är nu tre och en halv vecka. Hon är helt underbar! Men oj vad tufft det är att vara förälder. Jag oroar mig när hon sover för mycket o äter för lite och jag oroar mig om hon sover för lite etc. 

 

Idag var jag själv med henne för första gången då Andys pappaledighet nu är över. Jag hade bara fått ca 3 timmars sömn inatt o hon ville inte sova själv under dagen, bara bli hållen så jag fick varken nån sömn eller nåt gjort i hemmet. Men hon är såå mysig när hon är vaken och hon har så roliga ansiktsuttryck. Vi bara sitter o skrattar o vi är såå kära :) 

 Jag tog kiropraktorexamen i helgen o Linn var självklart med

 

På graduation ball :)

 

Många har frågat efter min förlossningsberättelse. Jag har tvekat om jag skulle publicera den här men jag har bestämt att göra det iallafall. Den är mest för mig själv, att jag ska komma ihåg hur förlossningen var och för att jag skulle kunna bearbeta det som hände efteråt när jag fick åka till sjukhuset. Själva förlosningen var underbar men sjukhusvistelsen efteråt var rent ut sagt hell. Därför försöker jga separera de två händelserna så att förlossningen förblir en positiv experience. Jag kan också säga till er som inte fött ännu att de är väldigt ovanligt att spricka så mycket som jag gjorde. Att det hände mig betyder inte att det kommer hända dig.

 

 

Först vill jag säga att ju mer jag tänker på förlossningen, destu mer stolt är jag över mig själv och jag känner att själva förlossningen gick precis som jag ville och det var en positiv och jättehäftig upplevelse. Det som jag gick igenom efter förlossningen är nog bland det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Men detta är separat från förlossningen. Det är själva sjukhusvistelsen/after care.

 Mina värkar startade runt 1.30 på natten till fredagen den 1 november. Jag blev så excited att det kanske äntligen började att jag inte kunde sova något alls. Jag började tima värkarna och de var runt sex minuter mellanrum. Efter ett litet tag väckte jag Andy och sa att idag kanske det är d-day. Jag gick tillslut upp och vandrade lite medan Andy försökte få lite sömn inför den långa dagen som väntade. Runt sju gick vi upp och åt frukost och Andy började sätta upp poolen i vardagsrummet. Det tog rätt lång tid att fylla den så jag andades genom värkarna själv och vandrade runt i hemmet. Jag tyckte att det gick väldigt bra att andas igenom dem och kände mig in control av smärtan. Vid 8 ringde vi barnmorskan som sa att hon kommer vid 9-10tiden. När hon kom undersökte hon mig och jag var 5cm dilated. Jag fick kliva i poolen om jag ville men jag ville vänta ett litet tag till.

Tillslut klev jag iaf i poolen och det var en sådan himla lättnad. Värkarna blev mildare och med längre mellanrum. Det var smärtsamt men jag kunde andas igenom dem och jag lyssnade på hypnotherapy och kunde slappna av. Andy var helt fantastisk. Han var med mig precis hela tiden. Samtidigt såg han till att poolen var exakt rätt temperatur. Han såg till att jag drack ordentligt och viskade hela tiden hur duktig jag var.

Från och med nu har jag ingen som helst tidsuppfattning. Jag började att bli riktigt trött, kunde inte förmå mig att äta någonting. Jag drack ett glas smoothie, det var allt jag åt sedan frukosten. Tiden gick sakta och det var jobbigt. Tillslut undersökte de mig igen och jag tror jag var 8 cm. Barnmorskan råkade även break the waters under undersökningen. Jag gick runt lite i hemmet och värkarna blev mycket starkare. Upp och ner för trappan etc. Sedan tillbaka i poolen ett tag. Jag började känna ett tryck mot rumpan men var inte säker på om jag skulle börja krysta eller inte. Jag både kissade och bajsade i poolen men orkade inte bry mig om det alls. Tillslut började jag krysta och nu efteråt är jag ganska säker på att jag började för tidigt för jag ville bara ha ut henne. Jag var helt slut.

Ingenting hände förutom att värkarna blev mycket starkare och med snabbare mellanrum. Jag var heeelt slut.

Barnmorskan kollade mig igen och nu var jag tio centimeter tror jag. Jag gick runt lite mer, och började krysta I squatting position. Alla sa hur de kunde se hennes huvud under varje krystning och jag kunde själv känna det. Men varje gång jag slutade trycka så åkte hon tillbaka in. Detta höll på I evigheter. Efter att ha gått upp för trappan en sista gång (nu hade jag krystat i nästan två timmar) sa jag till att jag verkligen inte kunde göra detta och ville åka in till sjukhuset. Jag brydde mig inte om hur hon kom ut längre, jag ville bara ha ut henne. Så de ringde efter en ambulans.

Men efter att de hade ringt ambulansen så fick jag en hel del uppmuntrande ord från barnmorskorna och Andy och jag fick nya krafter och satte mig på huk och började krysta. Äntligen kände jag lite progress. Jag tog i som bara den i några värkar och jag kände hennes huvud komma ut och det brände lite där nere. Tillslut kom hon ut! Hon låg bakom mig och började skrika efter några sekunder. Jag var helt slut och i chock och visste inte om jag vågade vända mig om. Andy klippte navelsträngen och han fick hålla henne först medans jag satte mig på golvet. Väl där fick jag hålla henne och det var helt otroligt. Tänk att denna lilla varelse hade legat i min mage och nu är hon  född. En helt ny människa. Jag älskade henne från första stund.

 

Nu kommer vi till det som hände efter förlossningen. Och nu är jag ärlig och skriver precis hur det var.

Barnmorskan undersökte mig och sa att jag spruckit en hel del och de ville att jag skulle sys på sjukhuset istället för hemma.

Ambulansen kom och jag fick ligga med henne i famnen medan Andy åkte efter med bilen.

Det gjorde inte alls ont där nere, den värsta smärtan var i magen, en slags mensvärk vilket jag antar var min livmoder som drog ihop sig. Jag mådde illa och var väldigt törstig.

På sjukhuset fick vi vänta en evighet på att sys och jag fick inte äta men dricka lite. De gav mig paracetamol mot smärtan men eftersom jag inte ätit på hela dagen och natten gjorde det så att jag spydde. Jag spydde och spydde och kände blodet forsa ut I andra änden. Samtidigt upprepade jag “please help me, please help me”.

 

Efter ytetrligare två undersökningar konstaterade läkaren att jag hade en så kallad third degree tear. Alltså hade jag spruckit nästan hela vägen till ändan. Efter flera timmar liggandes på sjukhussängen fick jag äntligen åka till operationssalen. Där bedövade de mig från magen och neråt och började äntligen sy ihop mig.

Efter operationen fick jag komma tillbaka till Andy och Linn och äntligen fick jag äta lite mat. Andy fick inte stanna kvar över natten utan var tvungen att åka hem. Detta gjorde mig väldigt ledsen. De lade mig i ett rum med flera andra kvinnor och bebisar. Linn låg i en liten säng bredvid mig. Men eftersom jag var bedövad och inte kunde röra benen så kunde jag inte ta upp henne i min famn när hon gnydde. Detta var hemskt rent ut sagt. Jag fick trycka på en knapp varje gång hon skrek eller skulle amma och så fick någon komma och ta upp henne åt mig. Ingen sömn fick jag den natten heller eftersom bebisar skrek hela tiden bredvid och någon snarkade. Jag låg och grät och väntade på att Andy fick komma tillbaka klockan 9 nästa morgon.

Efter några timmar kunde jag äntligen börja röra benen igen men smärtan där nere stoppade mig från att röra mig mycket.

Efter en lång väntan fick vi äntligen ta med oss lilla Linn hem på eftermiddagen.

Idag, exakt en vecka sedan förlossningen, kan jag fortfarande inte torka mig eller sitta utan smärta. Jag har knappt lämnat huset sedan vi kom hem eftersom jag inte kan gå längre än gatan upp och tillbaka. Första bajsningen var jätteläskig men det gick bra. Jag tar fortfarande laxeringsmedel.

Det blir bättre och bättre för varje dag och jag vet att jag kommer att göra en full recovery. Men jag var tvungen att skriva ner detta för att få någon slags closure. Själva sjukhusvistelsen var traumatisk och det blev inte riktigt som jag föreställt mig med min hemförlossning. Men som sagt, själva förlossningen var otrolig. Jag känner mig empowered och stolt att jag klarade det utan någon som helst bedövning.

 

Linn Anne Winward föddes den 1 november kl.18.39 efter 17 timmars labour. Hon vägde 4060g och var 53cm lång. Hon föddes hemma i vårt vardagsrum som planerat men jag sprack en hel del så vi fick åka direkt till sjukhuset och sys och spendera natten där. 

Vi är hemma nu och mår bra. Vi lär känna henne mer och mer för varje dag och det är så underbart. Dock har jag aldrig sovit såhär lite förut. Det är helt sjukt. Jag hatade när folk sa detta till mig men ni som fortfarande är gravida som läser detta, passa på och sov så mycket ni kan!

 

Jag håller på med min förlossningsberättelse och kommer att posta den här så fort jag kan. Just nu är det fullt upp med att lära känna vår underbara Linn.

Eller D-day som jag kallar det. Japp, idag är det den 30 oktober, datumet som jag längtat efter i nio månader. Har inga som helst känningar och är fortfarande rätt säker på att hon kommer bli väldigt sen. Säkert för att mitt tålamod behöver tränas upp.

 

Vikten står på +15kg och nu tänker jag sluta väga mig för nu skulle hon varit ute!

 

 

Jag lägger upp allas gissningar igen, dock har vi tyvärr passerat några. Jag hoppas att John (bebisens farfar) och Märta har rätt :D Konstigt nog har INGEN gissat på idag :)

 

Tiden sniglar sig fram. Jag försöker vara positiv men jag är bara såå uttråkad och trött på att vänta. Det blir inte bättre av att jag tror att hon kommer bli sen och att jag inte har några som helst känningar eller tecken på att det ska sätta igång snart. Hon trivs för bra därinne helt enkelt.

Jag tränar fortfarande spinning och en liten hemma-circuit, jag går upp och ner i alla trappor jag hittar, jag går promenader, äter ananas och kanel etc etc. Idag ska Andy laga en spicy curry och jag har blivit rekommenderad att prova prune juice så det ska jag dricka idag med. Hoppas att nåt funkar haha. Dock tror jag inte på några av dessa metoder för hon kommer komma när hon är redo. Men det håller hoppet uppe lite mer iaf.

 

Andy och jag hade en liten diskussion om hennes namn häromdagen då vi båda har haft "second thoughts". Vi började kolla runt efter andra namn och testade hur det skulle vara men nej, inget var lika bra. Och vi har liksom kallat henne vid hennes namn ett bra tag nu och det kändes konstigt att byta. Så vi bestämde oss för att forsätta köra på det vi bestämt innan. Självklart kan det ju ändras när hon väl kommer ut. Hon kanske inte alls ser ut som en ****, men för tillfället så kör vi på det. 

 

Så länge hon är kvar därinne har jag en portabel hylla vart jag än går iaf. Det är ju alltid bra. 

 

 

Nu är jag väldigt trött på att vara gravid och jag vill bara att hon ska komma ut! Ändå har jag 9 dagar kvar tills BF! Jag börjar nu varje morgon med en liten gråt-session då jag tycker väldigt synd om mig själv. Jag har ont, är klumpig, sover inte, uttråkad, alla andra får bebisar utom jag, orolig för hur allt kommer gå etc. Vill bara att allt ska vara över och jag kan veta att hon är säker i mina armar.

Nä, nu är jag riktigt trött på det här! Hej då.

Still tagging along. Var på besök hos barnmorskan häromdagen och allt ser bra ut. Tydligen är lillan 3/5 fixerad så det börjar närma sig. Jag mäter fortfarande högsta möjliga på mag-kurvan och när barnmorskan kände på magen sa hon "oh it's all baby in there, isn't it". Jag antar att det betyder att bebben är rätt stor!? Jaja, bara hon får ett lika litet huvud som min sida av släkten så går det nog bra.

 

Jag har börjat att få kraftigare sammandragningar och mensvärks-aktig magont. Särskilt när jag är ute och går så kommer det väldigt starkt och jag har börjat att ändra min gångstil till lite mer gravid-aktig tror jag. Jag skulle inte påstå att den är pingvinliknande men mer bakåtlutad iaf. Jag känner även mycket pressure långt nere i pelvis. 

Hoppas att det är på gång snart!

 

Vi har äntligen fått ett bud accepterat på ett hus! Jag är så glad för det är verkligen ett jättebra hus. Så nästa vecka har vi tre möten med banker och advokater etc för att söka lån. Ganksa mycket att fixa så kanske bäst om lillan väntar en vecka till iaf :)

 

 

Jaa medans man väntar kan man ju roa sig med en liten preggodans...

 

 

 

 

 

Igår natt hände en lite rolig sak som jag gått runt o fnissat till hela dagen...Jag vaknade av att jag kände nåt 'där nere'. Kändes som värsta mens-floden typ fast ändå annorlunda. Kunde det vara vattnet som gått? Jag for upp ur sängen o kollade lakanet. Helt torrt. Gick på toa o kissade. Inget kom ut o pappret var helt normalt. Men det kom en massa luft, typ som fisar från muttan. Då insåg jag att det inte alls var vattnet som hade gått utan jag hade vaknat av min egen mutt-fis!!!! Fatta besvikelsen haha.

Igår fick jag äntligen tillbaka resultatet från mitt blodprov förra veckan. Tyvärr var jag fortfarande anaemic (vet ej vad det heter på svenska men järnbrist iaf)...Mina värden hade gått upp från 107 till 108 på några veckor vilket inte är särskilt mycket. Tydligen rekommenderar de att inte ha lägre än 105 för en homebirth utifall att man skulle blöda mycket efteråt. Jag vet inte riktigt vad det "normala" värdet ska vara, någon annan som vet? Jag tror att det ligger runt 120 men är ej säker. Iaf så blev jag lite ledsen. Jag vill inte vara orolig över att någonting ska gå fel om jag föder hemma. Vill liksom inte ha något som gnager i bakhuvudet utan jag vill kunna slappna av och bara fokusera på själva födelsen. Så idag ska jag och Andy åka till sjukhuset och kolla runt lite hur det ser ut där och vart man ska gå etc. Utifall att. 

Men jag tänker fortsätta med mina järntillskott och ikväll ska vi ut på en restaurang och äta en stor köttbit tänkte vi. Så får vi se hur det blir. Än så länge är jag inställd på att föda här hemma men vi får se när jag träffar barnmorskan om en vecka vad hon säger också.

 

Igårkväll fick jag världens gravidtantrum haha. Jag är så himla trött på att vara obekväm hela tiden. Magen är verkligen jättestor (nästan över det normala på kruvan) och det märks kan jag säga. Att ta på sig strumpor och skor är en stor uppgift, att torka sig ordentligt där nere når jag knappt, att sitta i soffan bekvämt ät omöjligt etc etc. Så som sagt, igårkväll fick jag nog då jag inte kunde ligga eller sitta bekvämt i soffan och titta på tv. Jag for upp och började skrika och svära medan jag kastade kuddarna på golvet. Sedan stromade jag gråtandes ut och sprang upp till sovrummet. Halvt gråtandes och halvt skrattandes för jag hade en liten röst i huvudet som sa åt mig hur fånig jag var samtidigt. Andy följde efter mig och lade sig bredvid mig i sängen och kramade mig och tröstade. Han är så fin, min man. Men plötsligt hörde jag hur kan fnissade lite. Och så lite till...Han försökte verkligen att inte skratta men tillslut började både han och jag att skratta ordentligt. Det är ju så många känslor jag har upp och ner hela tiden. Jag är så himla lycklig och glad att jag är gravid och har en sådan fin man och samtidigt vill jag bara att det ska vara över så att jag får träffa vårt barn, veta att allt gick bra och sluta att vara så himla obekväm hela tiden. 

 

Men nu är det iaf inte långt kvar. Mamma sa åt mig att ta en dag i taget istället för en vecka i taget nu och det ska jag göra. 18 dagar kvar...

I helgen hade vi besök av Andys familj då grabbarna skulle cykla ett 160km cykelrace. Min svärmor hade med sig jättesöta små kläder, smarta hänggrejer för garderoben och så hade hon sytt TVÅ babynest. Jättefina. Det finns inte sådana här i ENgland så hon hade kollat upp en beskrivning på svenska och försökt att översätta och sy efter dem instruktionerna. tycker jga var gulligt gjort. 

 

Imorgon blir jag 37 veckor. Det känns inte som att någonting är på G ännu dock. Jag tror hon ligger lite längre ner i min pelvis, vilket gör att jag behöver kissa ÄNNU oftare än förut. Inatt räknade jag till 4 toalettbesök, ett varannan timme. 

Jag börjar så smått att förbereda mig mentalt för förlossningen. Jag har skrivit ett manus för hypnoterapin som jag ska använda. Mets handlar det väl om att slappna av antar jag. Dte är rätt häftigt när man tänker att kroppen sköter nästan allt själv. Än så länge har jag inte behövt göra någonting under graviditeten. Min kropp har liksom skött allting och nu ligger det en nästan fullvuxen bebis i magen. Samma sak försöker jag tänka om förlossningen. Kroppen vet vad den ska göra. Allt jag behöver göra är att ta emot smärtan, slappna av och låta kroppen göra sitt och sedan trycka lite mot slutet. Lätt som en plätt ;)

 

 

På onsdag blir jag 37 veckor och då är lillan "fullbakad" och kan komma när som helst :D Så vi tyckte det vore roligt att ta emot lite gissningar på vikt, längd och datum. Beräknad födelse är alltså 30:e Oktober.

 

Om ni känner för att gissa så skriv gärna en kommentar :)

 

Här är allas gissningar so far:

 

Lynne: 23 Oktober, 3628g, 51cm

 

Frances: 24 Oktober, 3231g, 50cm

 

Caroline: 24 Oktober, 3100g, 52cm

 

Dinaz: 29 Oktober, 3400g, 51cm

 

John: 31 Oktober, 3572g, 50cm

 

Jonathan: 3 November, 3713g, 48cm

 

Jacob: 5 November, 3445g, 45cm

 

Lina: 6 November, 3350g, 53cm

 

Andy: 7 November, 3855g, 52cm

 

 

Henny: 12 November, 4135g, 50cm

 

 

Som ni ser är jag pessimisten i gänget ;) Jag hoppas verkligen att jag har fel!

 

 

Imorgon blir jag 36 veckor och nu tyckte jag det var dags att föreviga magen. Andy fick ställa upp som fotograf och vi gick ut i trädgården och tog lite bilder :)

Igår var jag och fikade med en jättetrevlig tjej som jag träffat genom netmums. Hon är 38 veckor så lite längre gånge än mig men ändå väldigt mära. Vi hade massor att prata om och det var riktigt trevligt :) Jagbestämde mig för att promenera till fiket där vi satt ett par timmar och sedan promenera tillbaka. När jag kom hem typ vid 16 så kände jga att jag hade lågt blodsocker då jag inte ahde ätit nån lunch. Jag kände mig yr och mådde illa och händerna skakade så jag hällde i mig apelsinjuice och drack chokladmjölk så fort jag kom innanför dörren för att få upp sockret snabbt. Sedan gick jag upp för att byta om och plötsligt började allt snurra runt omkring mig. Jag trodde att jag skulle svimma i badrummet och fick snabbt upp låset och gick och lutade mig mot sängen. Allt snurrade och jag kände mig riktigt illamåenede. Jag gick ner och åt lite smörgåsar och en mullerice och väntade på att det skulle gå över. Efter en timme då jag mådde i princip likadant så tänkte jag att det kanske inte var blodsockret ändå. Då blev jag orolig och eftersom Andy var på jobbet så ringde jag out of hours läkaren. De trodde att det kunde vara lågt blodtryck eller nåt emd innerörat. När de nämnde innerörat så ringde det en klocka i huvudet. Självklart! Jag tappade ju nåt i örat för nån vecka sedan och har varit halvt döv sedan dess. Det måste ha blivit lite inflammerat nu. Läkaren erbjöd mig att få en tid samma kväll (23.30 då Andy kommit hem för jag ville inte köra själv) för att kolla på det. 

När vi väl åkte in senare på kvällen så åkte vi till fel sjukhus! Hittar inte så bra här fortfarande haha. Jag var ju fortfarande väldigt yr så de erbjöd mig att vänta på akuten vilket vi gjorde. Men när vi väl fick träffa en läkare så skrev han bara ut antibiotika och sa att jag skulle gå o se min egen läkare på måndag istället. Jaha, what a waste of time. Klockan var väl två, halv tre när vi kom hem så idag känne rjga mig rätt trött. Jag mår bättre men har fortfarande lite yrsel då och då. Hoppas verkligen läkaren gör nåt imorgon. Är trött på att inte höra!

Yes äntligen börjar det närma sig! Dock börjar det bli lite jobbigt nu så var beredda på ett klagoinlägg. Jag har gått upp 12kg, känner mig vacker ibland och ful och tjock ibland men alltid otymplig och det är svårt att röra sig. Jag kan inte gå ut o gå mer än två minuter förrän Braxton hicks sammandragningarna sätter igång. Jag sover inte särskilt bra, vaknar kanske 5-7 ggr per natt och är obekväm eller när jag precis lagt mig bekvämt så måste jag upp och kissa etc. 

Jag har även gått och blivit döv på mitt vänstra öra. Det hände för några dagar sedan när jag gjorde rent det och måste ha tappat lite bomull eller nåt i örat. Sedan dess hör jag knappt och det känns som att jag har en öronpropp instoppad. Ska dock till läkaren nästa vecka så förhoppningsvis kan han hjälpa mig då.

 

Men nog med klagande nu. Jag börjar sakta men säkert vänja mig vid att vara hemmafru. Ha mycket tid, inte behöva känna att jag borde plugga, jag kan träffa människor och gå med i mamma-grupper etc. Jag har börjat träffa en del andra gravida i området och även en del mammor vilket är jättekul. 

Förra veckan gick jag på ett bumps and babies möte där det kommer en massa mammor med sina bebisar för att träffa och prata med andra mammor. Alla var mycket trevliga och det var roligt att lära känna lite folk häromkring men oj vad mycket bebissnack det blev. Mammor älskar att prata om sina bebisar! Matvanor hit, sovmönster dit etc etc haha. Jag blev faktiskt lite uttråkad efter ett tag. Men jag kommer säkert bli likadan :)

 

Jag har även börjat observera några kiropraktorer i området för att försöka att inte glömma bort allt jag lärt mig. Det är kul och ger mig lite att göra :)

 

35 veckor, lilla pluttan är snaaart snaaart färdigbakad <3