Winchester Hospital?
Igår fick jag äntligen tillbaka resultatet från mitt blodprov förra veckan. Tyvärr var jag fortfarande anaemic (vet ej vad det heter på svenska men järnbrist iaf)...Mina värden hade gått upp från 107 till 108 på några veckor vilket inte är särskilt mycket. Tydligen rekommenderar de att inte ha lägre än 105 för en homebirth utifall att man skulle blöda mycket efteråt. Jag vet inte riktigt vad det "normala" värdet ska vara, någon annan som vet? Jag tror att det ligger runt 120 men är ej säker. Iaf så blev jag lite ledsen. Jag vill inte vara orolig över att någonting ska gå fel om jag föder hemma. Vill liksom inte ha något som gnager i bakhuvudet utan jag vill kunna slappna av och bara fokusera på själva födelsen. Så idag ska jag och Andy åka till sjukhuset och kolla runt lite hur det ser ut där och vart man ska gå etc. Utifall att.
Men jag tänker fortsätta med mina järntillskott och ikväll ska vi ut på en restaurang och äta en stor köttbit tänkte vi. Så får vi se hur det blir. Än så länge är jag inställd på att föda här hemma men vi får se när jag träffar barnmorskan om en vecka vad hon säger också.
Igårkväll fick jag världens gravidtantrum haha. Jag är så himla trött på att vara obekväm hela tiden. Magen är verkligen jättestor (nästan över det normala på kruvan) och det märks kan jag säga. Att ta på sig strumpor och skor är en stor uppgift, att torka sig ordentligt där nere når jag knappt, att sitta i soffan bekvämt ät omöjligt etc etc. Så som sagt, igårkväll fick jag nog då jag inte kunde ligga eller sitta bekvämt i soffan och titta på tv. Jag for upp och började skrika och svära medan jag kastade kuddarna på golvet. Sedan stromade jag gråtandes ut och sprang upp till sovrummet. Halvt gråtandes och halvt skrattandes för jag hade en liten röst i huvudet som sa åt mig hur fånig jag var samtidigt. Andy följde efter mig och lade sig bredvid mig i sängen och kramade mig och tröstade. Han är så fin, min man. Men plötsligt hörde jag hur kan fnissade lite. Och så lite till...Han försökte verkligen att inte skratta men tillslut började både han och jag att skratta ordentligt. Det är ju så många känslor jag har upp och ner hela tiden. Jag är så himla lycklig och glad att jag är gravid och har en sådan fin man och samtidigt vill jag bara att det ska vara över så att jag får träffa vårt barn, veta att allt gick bra och sluta att vara så himla obekväm hela tiden.
Men nu är det iaf inte långt kvar. Mamma sa åt mig att ta en dag i taget istället för en vecka i taget nu och det ska jag göra. 18 dagar kvar...
