Aukten
Jaa som ni nu vet så slutade möhippan på akutmottagningen. Det låter nog lite mer dramatiskt än vad det egentligen var men det hela började med lite lätta blödningar på fredagen. De avtog lite framåt kvällen men sedan på lördagsmorgonen (möhippe-dagen) så började det igen. Det var blod på pappret varje gång jag gick på toa. Självklart blev jag ledsen och orolig men skulle inte låta det försöra min fina dag så det glömdes bort emellanåt då jag hade så fantastiskt roligt. Men senare på kvällen blev det mer och mer och tillslut brast det för mig. När jag gick på toa på karaokebaren så var det som mest blod och då började jag gråta och sa att jag nog tyvärr ville åka hem nu. Vi hade ju hållt igång sedna kl 10 på morgonen så även fast klockan bara var 23 så kändes det som typ två på natten.
Andys syster tog tag i mig och sa att om du är orolig ska du åka till akuten. Då bestämde jag mig för det och jag, mamma, Andys mamma och syster tog en taxi dit medans alla andra åkte hem. Väl på akuten tog de blodprov och urinprov. Sedan fick vi vänta. Och vänta och vänta. Tillslut fick vi se en doktor som sa direkt att han inte specialiserade sig på sådana här saker men att han skulle göra sitt bästa. Han kände på magen som inte var särskilt öm sedan ringde han till mödravårdsavdelningen. De sa att jag måste se en doktor på måndag morgon. Jag sa att jag skulle åka till Sverige då och de rådde mig att antingen se till att jag får se en doktor i Sverige på måndag eller ställa in resan.
Kl. 3 på natten kom jag hem, helt slut. På söndagen kände jag mig ändå lugnare. Blödningen hade minskat och jag hade så roligt och umgicks med familj och vänner.
Jag bestämde mig ändå för att åka till Sverige på måndagen.
Väl här så fortsatte blödningarna och jag ringde jag 1177 och pratade med en barnmorska som sa att jag skulle ringa kvinnokliniken på tisdag morgon för att få en tid samma dag. På tisdagen ringde jag kvinnokliniken och fick prata med den sämsta barnmorska (eller vad hon nu var) någonsin! Hon sa åt mig att försöka att inte oroa mig, får jag missfall så får jag missfall. Det är inget jag kan förhindra eller göra nåt åt, det är bara naturens gång. Men hon kunde inte boka in mig för ultraljud eller med en doktor bara för att jag blödit i fem dagar. Så där lämnade hon mig. Ovetandes och oroad som fan. Kul.
Nu försöker jag att ringa en privat klinik i Norrköping för att försöka få en tid denna vecka. Annars får jag vänta tills på tisdag då jag har min 12 week scan i England.
På nåt plan så tror jag ändå att allt är ok där inne. Visst jag har blödit men bebisen har inte kommit ut iaf för det skulle jag ha märkt. Och det har inte forsat blod utan bara varit lite i trosan och på pappret liksom. Men ändå så är jag orolig för att den inte lever därinne längre eller att någonting är fel eftersom det bara fortsätter att blöda. Så just nu är det lite jobbigt. Men vi har en massa bröllopsgrejer att fixa nu när vi är här så jag försöker fokusera på det. Livet går vidare, vi ska gifta oss och om det nu är något fel så får vi väl försöka igen. Men förhoppningsvis är allt fortfarande ok därinne.
