Förlossningsberättelse
Först vill jag säga att ju mer jag tänker på förlossningen, destu mer stolt är jag över mig själv och jag känner att själva förlossningen gick precis som jag ville och det var en positiv och jättehäftig upplevelse. Det som jag gick igenom efter förlossningen är nog bland det värsta jag gått igenom i hela mitt liv. Men detta är separat från förlossningen. Det är själva sjukhusvistelsen/after care.
Mina värkar startade runt 1.30 på natten till fredagen den 1 november. Jag blev så excited att det kanske äntligen började att jag inte kunde sova något alls. Jag började tima värkarna och de var runt sex minuter mellanrum. Efter ett litet tag väckte jag Andy och sa att idag kanske det är d-day. Jag gick tillslut upp och vandrade lite medan Andy försökte få lite sömn inför den långa dagen som väntade. Runt sju gick vi upp och åt frukost och Andy började sätta upp poolen i vardagsrummet. Det tog rätt lång tid att fylla den så jag andades genom värkarna själv och vandrade runt i hemmet. Jag tyckte att det gick väldigt bra att andas igenom dem och kände mig in control av smärtan. Vid 8 ringde vi barnmorskan som sa att hon kommer vid 9-10tiden. När hon kom undersökte hon mig och jag var 5cm dilated. Jag fick kliva i poolen om jag ville men jag ville vänta ett litet tag till.
Tillslut klev jag iaf i poolen och det var en sådan himla lättnad. Värkarna blev mildare och med längre mellanrum. Det var smärtsamt men jag kunde andas igenom dem och jag lyssnade på hypnotherapy och kunde slappna av. Andy var helt fantastisk. Han var med mig precis hela tiden. Samtidigt såg han till att poolen var exakt rätt temperatur. Han såg till att jag drack ordentligt och viskade hela tiden hur duktig jag var.
Från och med nu har jag ingen som helst tidsuppfattning. Jag började att bli riktigt trött, kunde inte förmå mig att äta någonting. Jag drack ett glas smoothie, det var allt jag åt sedan frukosten. Tiden gick sakta och det var jobbigt. Tillslut undersökte de mig igen och jag tror jag var 8 cm. Barnmorskan råkade även break the waters under undersökningen. Jag gick runt lite i hemmet och värkarna blev mycket starkare. Upp och ner för trappan etc. Sedan tillbaka i poolen ett tag. Jag började känna ett tryck mot rumpan men var inte säker på om jag skulle börja krysta eller inte. Jag både kissade och bajsade i poolen men orkade inte bry mig om det alls. Tillslut började jag krysta och nu efteråt är jag ganska säker på att jag började för tidigt för jag ville bara ha ut henne. Jag var helt slut.
Ingenting hände förutom att värkarna blev mycket starkare och med snabbare mellanrum. Jag var heeelt slut.
Barnmorskan kollade mig igen och nu var jag tio centimeter tror jag. Jag gick runt lite mer, och började krysta I squatting position. Alla sa hur de kunde se hennes huvud under varje krystning och jag kunde själv känna det. Men varje gång jag slutade trycka så åkte hon tillbaka in. Detta höll på I evigheter. Efter att ha gått upp för trappan en sista gång (nu hade jag krystat i nästan två timmar) sa jag till att jag verkligen inte kunde göra detta och ville åka in till sjukhuset. Jag brydde mig inte om hur hon kom ut längre, jag ville bara ha ut henne. Så de ringde efter en ambulans.
Men efter att de hade ringt ambulansen så fick jag en hel del uppmuntrande ord från barnmorskorna och Andy och jag fick nya krafter och satte mig på huk och började krysta. Äntligen kände jag lite progress. Jag tog i som bara den i några värkar och jag kände hennes huvud komma ut och det brände lite där nere. Tillslut kom hon ut! Hon låg bakom mig och började skrika efter några sekunder. Jag var helt slut och i chock och visste inte om jag vågade vända mig om. Andy klippte navelsträngen och han fick hålla henne först medans jag satte mig på golvet. Väl där fick jag hålla henne och det var helt otroligt. Tänk att denna lilla varelse hade legat i min mage och nu är hon född. En helt ny människa. Jag älskade henne från första stund.
Nu kommer vi till det som hände efter förlossningen. Och nu är jag ärlig och skriver precis hur det var.
Barnmorskan undersökte mig och sa att jag spruckit en hel del och de ville att jag skulle sys på sjukhuset istället för hemma.
Ambulansen kom och jag fick ligga med henne i famnen medan Andy åkte efter med bilen.
Det gjorde inte alls ont där nere, den värsta smärtan var i magen, en slags mensvärk vilket jag antar var min livmoder som drog ihop sig. Jag mådde illa och var väldigt törstig.
På sjukhuset fick vi vänta en evighet på att sys och jag fick inte äta men dricka lite. De gav mig paracetamol mot smärtan men eftersom jag inte ätit på hela dagen och natten gjorde det så att jag spydde. Jag spydde och spydde och kände blodet forsa ut I andra änden. Samtidigt upprepade jag “please help me, please help me”.
Efter ytetrligare två undersökningar konstaterade läkaren att jag hade en så kallad third degree tear. Alltså hade jag spruckit nästan hela vägen till ändan. Efter flera timmar liggandes på sjukhussängen fick jag äntligen åka till operationssalen. Där bedövade de mig från magen och neråt och började äntligen sy ihop mig.
Efter operationen fick jag komma tillbaka till Andy och Linn och äntligen fick jag äta lite mat. Andy fick inte stanna kvar över natten utan var tvungen att åka hem. Detta gjorde mig väldigt ledsen. De lade mig i ett rum med flera andra kvinnor och bebisar. Linn låg i en liten säng bredvid mig. Men eftersom jag var bedövad och inte kunde röra benen så kunde jag inte ta upp henne i min famn när hon gnydde. Detta var hemskt rent ut sagt. Jag fick trycka på en knapp varje gång hon skrek eller skulle amma och så fick någon komma och ta upp henne åt mig. Ingen sömn fick jag den natten heller eftersom bebisar skrek hela tiden bredvid och någon snarkade. Jag låg och grät och väntade på att Andy fick komma tillbaka klockan 9 nästa morgon.
Efter några timmar kunde jag äntligen börja röra benen igen men smärtan där nere stoppade mig från att röra mig mycket.
Efter en lång väntan fick vi äntligen ta med oss lilla Linn hem på eftermiddagen.
Idag, exakt en vecka sedan förlossningen, kan jag fortfarande inte torka mig eller sitta utan smärta. Jag har knappt lämnat huset sedan vi kom hem eftersom jag inte kan gå längre än gatan upp och tillbaka. Första bajsningen var jätteläskig men det gick bra. Jag tar fortfarande laxeringsmedel.
Det blir bättre och bättre för varje dag och jag vet att jag kommer att göra en full recovery. Men jag var tvungen att skriva ner detta för att få någon slags closure. Själva sjukhusvistelsen var traumatisk och det blev inte riktigt som jag föreställt mig med min hemförlossning. Men som sagt, själva förlossningen var otrolig. Jag känner mig empowered och stolt att jag klarade det utan någon som helst bedövning.
